TILLS DESS ATT DE ONDA ÄR ÖVERAtt gå och lämna sin far bakom sig i ett rum fyllt av ljus...värme..kärlek.... Idag har jag gjort det absolut jobbigaste jag någosin upplevt .... Gått ut ur ett vackert rofyllt rum och insett att jag aldrig någonsin kommer få se min far i livet igen. Jag kommer aldrig få se honom igen överhuvudtaget. Hur ska man bearbeta sånt här...kan någon tala om för mig hur jag får hjärtat att sluta värka...hur jag får tårarna att sluta trilla..hur ska jag kunna bevara bilden av honom i mina tankar så han inte försvinner helt. Jag ville inte lämna honom där....jag vill inte att han ska vara kall och livlös....jag vill ha tillbaka min pappa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Imorgon ska jag åka hem till mamma, måste hjälpa henne att ta tag i allt. Begravning.... gräva ner min pappa i en trälåda i marken.....I kylan, mörkret Fy fan jag orkar inte detta!!! Jag orkar inte ta hand om allt själv ....jag vill inte vara ensam, rädd, trött och ledsen längre. Jag vill somna...glömma...vakna och se att allt är en dröm...en grym mardröm som vill säga att jag skulle ta tillvara på min pappa mer de år som varit. Ge mig en chans att få hålla om honom igen som det var när du var frisk.
När jag träffade honom idag i stillhetets kapell såg han så rofylld och fin ut min fina pappa. Jag fick säga hejdå...ge honom en puss på kinden och tala om att jag älskar honom...men jag blev också otäckt medveten om att jag aldrig mer får se honom och det gör så otroligt ont.....ingenting liknar den känslan jag hade när jag gick ut från kapellet
Nu orkar jag inte skriva mer, orkar inte tänka, känna, göra mer. Vill bara ligga ner.....önska att någon var här och kunde ge mig styrkan tillbaka så jag kan ta mig igenom detta. Känns hopplöst nu....tomt och ensamt. Känns som jag också har en rätt till att känna mig lämnad.... att känna att jag behöver tröst och hjälp igenom det här. Men jag ska väl vara stark....bita ihop och knyta ihop säcken för alla andra....sen är det för sent och då har jag helt plötsligt samlat på mig ännu en obearbetat sak. Just nu känner jag mig så himla liten och obetydlig.
Tack för att jag får skriva av mig
4 kommentarer:
E: Jag vet inte vad som har hänt din pappa eller hur men jag förstår att han inte finns längre och att du känner dig ensam och är obeskrivligt ledsen. Vill bara säga att det verkar som om du har haft en underbar pappa och det är fint att läsa om dina minnen av honom.
Var rädd om dig och ta hand om varandra. Varm kram från M i G.
Gumman... även om jag inte känner dig så bra så känner jag väldigt mycket med dig... vet hur fruktansvärt och hemskt det känns när någon man älskar så mycket försvinner... vet att det är svårt att tänka så nu, men allt du går igenom i livet gör dig starkare. Det blir aldrig helt bra, men det blir åtminstone aldrig så jobbigt som det är just nu. Tänker på dig! Kram!
Vännen, självklart ska du känna dig trygg att vara liten och bli omhändertagen. Du är ju ändå den yngsta i er syskonskara.
Jag känner djupt med dig, det är så fruktansvärt, och det gör såå ONT! Det är helt OK att känna...
Saknaden och tomheten och även övergivenheten.
Vi finns för dig.
Tack, för att du gav mig en fin bild av honom att minnas.
Han finns för alltid med dig i ditt hjärta och i dina minnen, bevara dem väl.
Ta hand om dig, vi ses snart! Bamsekramar till dig fån oss.
Du vet att du kan ringa när du vill. Jag är inte långt därifrån. Skickar i alla fall en extra kram så länge.
Skicka en kommentar