Begravningsförberedelser m.m

Efter hemkomsten till mamma igår var det många minnen som dök upp igen. Skor som stog i hallen, jackan, en tröja på klädställningen, rullstolar, rullatorn, sängen stod tom....ingen som låg och väntade på min kram och mitt hej. Sängen stod istället obäddad och saker runt omkring gjorde bara det som hänt mer påtagligt.
Trots allt är det skönt att vara hos mamma tillsammans med mina syskon nu. Idag var vi till begravningsbyrån ch valde kista, blommor, lykta, ...ja ... allt inför fredagens begravning. Bilden visar den dekoration vi valt att ha på kistan fast med rosor i laxrosa färg. De levande ljusen känns som en underbar detalj.
Jag är fast besluten om att jag ska vara med och bära kistan till gravplatsen. Det känns viktigt för mig oc därför ska vi tillsammans göra det...mina syskon och jag.

Vill bara skriva och tala om att jag håller ihop, jag mår inte bra men jag håller ihop. Jag gråter i perioder när pappas minne kryper sig på. Vi var och hämtade en del saker han hade kvar i Hammarstrand på hemmet där han bodde växelvis....det var jättejobbigt. Jag letade efter ett kort att ha på begravningen och bröt ihop för jag minns alla stunder som gjorde sig till minnes på korten. Igår skrev vi dödsannonen som kommer in i tidningen på onsdag.............kan inte fatta att det är sant..........vill inte fatta.........orkar inte fatta. Tomhet och uppgivenhet är det jag känner mest nu. Förtvivlan över att inte kunna göra detta ogjort....men endå lättnad över att han slapp lida och somnade in i hemmet med mamma.
Nu handlar det om att hålla ihop inför begravningen. Trodde att jag skulle kunna jobba i veckan som kommer men känslan nu skriker bara NEJ. Hur ska jag kunna möta de gamla och sjuka på jobbet utan att ständigt bli påmind om pappas bortgång. Hur ska jag kunna koncentrera mig på deras lidande när jag själv mår så dåligt... Tror inte jag klarar det. Det är så konstigt att jag till och med i denna situation ska behöva känna skuld över att jag inte kan gå på jobbet och prestera 110%. Dessutom kommer jag hela tiden veta, om jag går på jobbet, att pappa ligger några våningar ner i ett kylrum. Hur fan ska jag kunna tänka på jobbet då........???

Imorgon åker vi till Östersund hela familjen och ska titta på pappa igen. Mina syskon behöver få säga hej då och jag känner att jag behöver få göra det tillsammans med dom...det var så otroligt tungt att gå därifrån i fredags.

Begravningen kommer bli otroligt vacker. Vi har genomgående valt att använda oss av rosor i laxrosa och vitt eftersom det var den färgen på rosor som mamma hade i sin brudbukett.

Känner att jag bara skriver det jag tänker på för sekunden hela tiden nu... allt snurrar i huvet. Hoppas ni kan förstå nåt av det som står.

Jag vill återigen tacka alla underbara vänner för att ni finns. Varje hälsning, ord, känsla ni förmedlat ger mig extra styrka att orka ta mig igenom detta. Er förståelse och medkänsla hjälper mig otroligt mycket och jag känne verkligen att ni finns med mig i detta. Vet inte hur jag ska kunna tacka er nog. Vill bara säga att jag älskar er och tala om att känner att jag har er med mig som stöd. Det behövs och kommer behövas under en lång tid framöver.

Ta väl hand om er för ni är otroligt värdefulla!!!!!!!

Kramar/E